|
Dalateaterns spöken går igen Våren 1973 hade Henning Mankells pjäs Fet Mats premiär på Dalateatern. Vintern 2004 gjorde gruvdrängen comeback på scenen i ny dramatisk kostym. Cirkeln är sluten. Men hur blev Dalateatern vad den är i dag? Vilka klimatförändringar har de senaste 30 åren fört med sig för teatern? Är dagens teaterdebatt istid, ozonhål eller status quo? Rikard Hooglands doktorsavhandling Spelet om teaterpolitiken bjuder fascinerande läsning om Dalateaterns födelse och framväxt. Klockan sju på kvällen den 23 januari 1968 käkade utbildningsminister Olof Palme arbetsmiddag med Kulturrådet i restaurang La Rondes festvåning i Stockholm. Hans gode vän Harry Schein var en drivande kraft på mötet. Schein hade tagit intryck av den nya ungdomskulturens kreativa kraft, och talade sig varm för "laboratorieverksamhet" ute i kommunerna. Att sprida och öka intresset för kultur i hela landet var en socialdemokratisk hjärtefråga. Men knappast någon ny sådan. Ecklesiastikministern Arthur Engberg hade redan i Teaterutredningen 1933 skrivit: "Det är icke blott huvudstadens befolkning som har berättigade anspråk på att komma i åtnjutande av förstklassig teaterkonst". Teatervetaren Rikard Hoogland som i morgon disputerar vid Stockholms universitet väljer att gå in i avhandlingen Spelet om teaterpolitiken med scenen från den nya utbildningsministerns första möte med kulturrådet. Han ger sedan en historik över den svenska teaterdebatten från 1930-tal och framåt, och redogör för vägen från tidig diskussion och debatt till utredning, betänkande (SOU 1972:66) och proposition (1974:28). "1974 års kulturpolitik och de kulturpolitiska målen är mytomspunna, ständigt görs hänvisningar till dem i kulturpolitiska uttalanden", skriver Hoogland. Det Hoogland valt att utforska är vilka effekter beslutet att införa ett nytt system av regionala institutionsteatrar ledde till. Dalateatern är en av tre sådana teatrar som startades på 70-talet, och Hoogland skriver fängslande om dess födsel och uppväxt. Regeringens nya teaterpolitik presenterades i en tid då fria teatergrupper var starkare än någonsin. Men i stället för att erkänna dem och ge dem ökade resurser valdes en helt annan väg institutionalisering. "Den statliga kulturpolitiken kan i fortsättningen inte som hittills i dominerande grad vara inriktad på stöd till institutionerna", skrev utredarna i Ny kulturpolitik 1972. Sedan gjorde regeringen tvärtom 1974. Friteatrarnas besvikelse och bitterhet över åsidosättandet var stor och djup. Teaterförbundet uttryckte känslorna i ett remissvar: "Kulturrådets förakt för alla de initiativ till egen aktivitet som tagits av såväl kulturarbetare som människor över huvud taget de senaste åren är slående. Den kultur som människor skapar sig självaÉ bryr sig Kulturrådet inte om." I Västernorrland var det landstinget som tog initiativ till en fast länsteater. I Västmanland rotade sig en av Riksteaterns ensembler. Men i Dalarna inträffade någonting unikt. Här föddes länsteatern under relativt svåra men passionerade ideologiska våndor fram genom en fusion av två fria teatergrupper Kopparbergsensemblen och Gorillateatern. Henning Mankell ledde Kopparbergsensemblen och var gammal kursare med den kvartett som tillsammans utgjorde Gorillateatern och då var verksam i Malmö. De båda grupperna slöt sig samman 1971 och bildade embryot till Dalateatern som två år senare satte upp Fet Mats. En av frågorna Hoogland ställer är om regeringen satsade på institutionsteater för att lättare kunna tämja och tysta "bångstyriga teaterarbetare" som vid den här tiden opererade från den yttersta vänsterkanten. Han konstaterar kallt att taktiken i så fall lyckades. Produktionskrav, kommunal lagstiftning och byråkratiska landstingsregler sög musten ur upproriska teaterarbetare. Det riksintresse de nystartade länsteatrarna väckte svalnade, och länsteatrarnas betydelse marginaliserades. 70-talets motsvarighet till Alf Johansson var Gunnar Östling, landstingsman och s-märkt oppositionsråd i det borgerligt styrda Falun. Han var positivt inställd till Dalateatern, försvarade dess konstnärliga frihet. Samtidigt konstaterade han att: "Det är ju landstinget som med hjälp av staten ska betala kalaset, och därför bör man även ha en del att säga till om när det gäller den allmäna inriktningen." Samma terrorbalans mellan politik och kultur då som nu. Skådespelaren Sören Hagdahl menade att det var ett misstag att se Gunnar Östling som en bundsförvant. Han var i själva verket teaterns fiende. En anteckning ur ett tidigt mötesprotokoll illustrerar den kollektivistiska kämpaglöden: "Sören är skeptisk mot att vi ska bli länsteater. Vi mister publikkänslan, vi mister vår "proletära" identitet. En revolutionär teater kan inte fungera inom systemet!" Dalateatern insåg snart det taktiskt olämpliga i att bita den hand som skulle föda den, och började tillämpa självcensur. När Henning Mankell ville att teatern skulle sätta upp en politisk pjäs om Sverige 1917 stoppades förslaget av taktiska skäl. "Det gällde att inte stöta sig för mycket med socialdemokraterna eftersom de skulle se till att gruppen blev regionsteater", konstaterar Hoogland. Dalateatern stretade symptomatiskt nog emot politikernas försök att lägga sig i teaterns styrning mest envetet av länsteatrarna. Enligt Hoogland berodde det antagligen på friteatergrunden. Teatern stred för sin konstnärliga autonomitet, men tvingades så småningom acceptera den institutionsfålla landstinget inrett. Dalateatern ansattes på 70-talet från alla håll och kanter. Var det inte politiker som ville lägga sig i repertoaren så var det tidningarnas teaterkritiker som krävde fler premiärer och högre kvalitet. Rådde det inte turbulens kring chefsskapet så ställdes det krav på fler föreställningar i Borlänge. På den tiden kunde dock en lokaltidnings teaterkritiker också vara socialdemokratisk ordförande i sagda kommuns kulturnämnd, en dubbelsits som Gud ske pris är otänkbar i dag. "Kan en grupp i dag få tillräckliga anslag utan att de anslagsgivande myndigheterna i en eller annan form kräver kontroll över verksamheten?" frågade sig Eyvind Andersen och Göran O Eriksson 1976. Den har ännu inte fått något klart svar. 1975 spelade Dalateatern interaktiv ungdomsteater i högstadieskolornas gympasalar. I dag äter publiken baguett med skådespelarna i Fet Mats. Då som nu satsade Dalateatern på att nå ut till barn, ungdomar och teaterovan publik. Då som nu tvingas teaterchefen förklara varför sådan teater är dyr. Och det var lika besvärligt för Göran O Eriksson att hitta rätt balans mellan kvantitet och kvalitet, lika svårt att sätta en repertoar där mixen av klassiker och nyskrivet material med lokal förankring accepteras av alla, som det är för Astrid Assefa att göra det våren 2005, Teaterdebatten var nog hetare och skapade definitivt fler löpsedlar 1975, men kritiken, problematiken, konflikterna och det politiska spelet kring Dalateatern av i dag är kusligt lika gårdagens. Å andra sidan är det kanske logiskt att spöken går igen just vid teatern. Hooglands avhandling om Spelet kring teaterpolitiken är i alla händelser salt läsning för inbitna teaternördar, och i avsnittet om Dalateatern riktar författaren en välformulerad, analytisk och djuplodande blick mot en länsinstitution som gått från Fet Mats till Fet Mats på drygt 30 år. GÖRAN PETTERSSON Citat: | Spelet om Teaterpubliken Rikard Hoogland (Teatertidningens förlag) Bildtexter: teaterspsket.eps Hemsökt teater? I morgon lägger teatervetaren Rikard Hoogland fram sin doktorsavhandling Spelet om teaterpolitiken vid Stockholms universitet. Den handlar bland annat om Dalateaterns födelse och uppväxt. Kusligt många av de konflikter och problem länsteatern brottades med i barndomen går igen i debatten 30 år senare.Bild: SCANPIX/Bearbetning: GÖRAN PETTERSSON Bildtexter: teaterpolitiken_sv
Datum: 20050428 Visa sidan
©Dalarnas Tidningar. |